Hej alla fjällkonfabloggläsare!
K2:orna Annie och Alma här. Nu är det äntligen våran tur att skriva lite eftersom alla konfirmander ska vara i säng (vilket de såklart inte är).
Imorse fick vi lyxen att sova lite extra länge, ungefär 9.30 kom Swerki Twerki (Sverker) in och berätta att vi inte hade något vatten och om man då behövde gå på toaletten så fick man ej spola. De flesta fick panik, men efter ca fem min fick vi reda på att vattnet var på igen. Falsk alarm alltså, vilken lättnad! Det var nog tur att vi fick sovmorgon för typ hälften av alla i annexet inte somna för än typ fyra. (Shit asså vi bara blev tvungna att skriva det, men vi nämner inga namn. FridaSaraVilleJakobClaraAlvinaMalin)
Vi vill inte avslöja för mycket, men en sak är säker – konfirmanderna kommer försöka trycka tillbaka anhöriga för att få stanna längre.
Efter frullen (frukosten) så började vi öva och planera inför helgen. Dans, sång och bus bl a, men mer tänker vi inte avslöja. Vi är väldigt imponerade över hur duktiga och fina alla konfisar är. Vi blev alla jätterörda och börja nästan gråta.
Efter maten fick vi storstäda för sista gången detta läger. Det var trevligt. (punkt) Efter städningen övade vi ännu mer. Det var kul. (punkt) Sen åt vi lax till middag. Det var gott. (punkt)
Främlingar, utomhemavaningar, har invaderat teverummen..
Sedan samlades vi i kyrksalen (the room som Annie kallar det). Vi satte/ la oss ner i en alvarlig cirkel och Sofia förklarade vad vi skulle göra. Vi fick var sitt papper som vi skulle skriva vårat eget namn på. Vi skickade runt papprena i cirkeln och man fick skriva någonting snällt. Det känns alltid skönt att få veta att man är värdefull och betyder något för andra. Nu är de veckorna tyvärr snart slut och det har börjat märkas i gruppen. Det är betydligt fler tårar under andakterna t ex. Alla har kommit varandra så nära nu, så bara tanken på att lämna Hemavan gör alla jätte sorgsna. (Felix kommer ju inte riktigt lämna Hemavan då meen…)
Nu måste vi dra. Amen.
Länge har det pratats om huruvida Annabell skulle få plats i Augusts ryggsäck. Och jo, det gör hon! (Nästan i alla fall..)
Vid pass kl 19 hörde jag toner som skvalrade om att någon typ av repetion skedde inför lördagen.
Bara jag satte foten innanför dörrarna på ”smu” (som det kommer att heta i mina öron förevigt) så kom det där sköna lugnet som nästan bara finns på gården. Att alla går i strumplästen ger en skön feeling.
Är nyfiken på morgondagen.