Dag 11 Frusna fötter och glömda bullar

Den kyliga morgonen började med ett friskt uppväckande av André och Frida. Killarna, som hade sovit i de röda, små tremannatälten, vaknade friskt i längtan av frukost, medan tjejerna, som hade sovit i den stora, kalla kåtan, vägrade att kliva ut ur de ”varma” sovsäckarna.
Som små, söta eskimå-konfirmander satt vi med våra tjocka lager kläder ute i den starka blåsten för att äta frukost. Efter att alla små, söta eskimå-konfirmander hade ätit klart, förklarar ledarna att de frusna tjejerna var tvungna att bestiga toppen på ett av de närliggande bergen, medan de varma killarna skulle få gå ut på ”solo”.

Tjejerna peppade varandra och höll ett högt tempo upp för de branta backarna tills de plötsligt ser en svart lymmel springa från baslägret upp efter tjejerna. André sprang med full fart för att berätta den hemskt dramatiska företeelsen:
”Något hemskt har hänt… Amanda har glömt sin glutenfria bulle!!” skrek André flåsande. Han lämnade bullen och sprang tillbaka de kilometrarna som skilde oss från lägret (Tack André!). Fikapausen blev räddad, och tjejerna hade nog med kraft för att ta sig tillbaka till lunchtid.

Samtidigt som detta hände var killarna på sitt ”solo”. Detta innebar att man utan klocka skulle uppskatta två timmar ensamt sittande på ett berg. Inget prat med någon var tillåtet, och man var tvungen att vara synlig från baslägret. Alla tyckte att detta var ett perfekt tillfälle att lägga sig i solen med sin sovsäck. Vissa sjöng sig igenom tiden, medan andra sov. Solen lyste, och vinden vinade, Viktor kom tillbaka med ett ansikte som pinade.
Andra kom tillbaka efter nästan tre timmar, medan vissa hade försökt ta sig tillbaka efter en timma och tio minuter (vilket ledarna absolut inte accepterade)…

Efter att alla var tillbaka åt vi lunch tillsammans. Nu klagade ingen på kylan.
Tjejerna väntade förbryllat inne i deras tält på att ledarna skulle berätta vad uppgiften var. Många anade vad det var eftersom vissa stalkade fjolårets blogg där det berättades om denna uppgift. Men när ledarna berättade vad vi tjejer skulle göra gjorde de det tydligt att vi inte hade någon tid att egentligen passa. ”Om ni kommer tidigt skickar vi iväg er, om ni aldrig kommer tillbaka hämtar vi er- om vi har lust.”
Medan tjejerna skyndade sig att packa väskan, var killarna redan på väg upp till berget som tjejerna bestigit innan lunch.

På killarnas lilla vandring var tempot inte detsamma som det tempo tjejerna hade haft… Men killarna klarade i alla fall att ta sig till toppen innan toppen, till ungefär samma topp som tjejerna hade stannat på. Efter den efterlängtade bullpausen vände också killarna tillbaka, alltså innan de tagit sig till toppen.

Tjejerna låg och lapade sol i sina varma sovsäckar, då även några här fick sig en ”vacker” solbränna. Tjejerna uppskattade detta mer än vad de trott, men några klarade inte av att sitta ensam på ett berg. Först ner var Charlott som hade hopp om att få komma ner och värma fötterna, men det fick hon ju inte… Den första personen som faktiskt fiiiick komma ner till ledarna var den sällskapssjuke Amanda. Amanda kom ner efter en timma och tjugo minuter.
En timma senare, då alla satt nere vid tälten, får våra kära K2:or uppdraget att finna den borttappade Emmy som låg och sov på andra sidan av ett berg. När hon väl kommer ner till oss andra, förklarar hon generat att hon ”råkat” somna och sedan totalt tappat tiden då hennes svar då K2:orna väckte henne var: ”Men det har ju bara gått en timma och tjugo minuter, jag får inte gå ner än”

När nu verkligen aaaalla var nere kunde vi umgås, och leka lekar, och göra annat grejs som att utvärdera dagens alla punkter. Tröttheten hindrade oss bloggare att komma ihåg vad som därefter hände… Någon gång, sent på kvällen (vet inte vad klockan efter vi inte fick ha med någon klocka) gick vi upp på en av de lägre bergstopparna för att ha en bergsandakt med André. Vi satte oss tätt intill varandra för att inte all vår värme skulle försvinna med vinden (eller var det bara för att André skulle få lä där han stod?). André pratade med vackra ord om vackra ting… som ingen av oss bloggare minns (vi var ju upptagna av att titta på den vackra utsikten)… Efter andakten var det tandborstning och läggdags. Alla hoppade nöjt ner i sina ”varma” sovsäckar.

Puss och kram från
Selina Strålberg & Viktor Strand !

 

 

 

Det här inlägget postades i Dagbok, Dagbok 2012. Bokmärk permalänken.

3 svar på Dag 11 Frusna fötter och glömda bullar

  1. Irene S skriver:

    Vindarna verkade i alla fall inte blåsa bort de goda humören :)! Senare i sommar tycker jag att ni ska skicka iväg era föräldrar på 2-timmars “solo” ;)… Kram!

  2. LedarFrida skriver:

    Vi skulle gärna köra ett par dagar med er föräldrar, Irene!

  3. Anna H skriver:

    Så kul de låter som att ni har! När ja läste det här vart började ja längta tillbaka så mycket så ja läste igenom förra årets blogg. Då jag kom till att läsa om förra årets njölpen-tur så scrollade ja ner och blev positivt överraskad av filmen som var upplagd därifrån. Den hade jag helt glömt bort! Men den gjorde verkligen min dag. 😀
    Det jag ville komma till är att har inte årets konfagrupp fått köra leken “jag är lite galen jag”? För jag har inte läst om något sådant…
    Ha det så bra nu sista veckan kraaaam

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.