Vi vaknade denna morgon vid lite olika tider. Själv vaknade jag 8.22 som jag gjort de senaste 3 veckorna. De första konfirmanderna vaknade redan 06:00. Det var visst något slags hår som skulle fixas.
Idag har det ju varit den stora dagen: Konfirmationshögtidsgudstjänst. Vi hade tränat i flera dagar inför detta. Blommorna fästes på våra vita kläder och vi var de vackraste i hela världen. Eller som jag själv brukar säga: Vi var asbabian-vackra. Vi dansade in till låten ”Who Am I” och vänner mormor, pappor, kusiner, och alla mammor med flera fällde sina första tårar. Därefter sjöngs det sånger, innan det var dags för det stora provet: trosbekännelsen samt konfirmation.
Oskar höll ett tal om vad vi gjort de senaste tre veckorna och att mycket i livet handlar om att våga. Andre och Oskar spelade senare ett drama som handlade om hur du vågar helt o fullt lämna ditt liv i Jesus händer. Om du låter Honom ta hand om ditt liv? Därefter predikade Klas om en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Är vi perfekta som kristna eller är det just det operfekta som tron egentligen handlar om? Därefter dansades en dans som konfirmanderna hade koreograferat. Då fälldes ännu fler tårar. Slutligen sjöngs sången så länge jag lever och alla jublade i sina hjärtan av denna fantastiska gudstjänst.
Därefter flydde vi ut på gräset eftersom en miljardtrehundrafemtio-
fyratusensjuhundra83 fotografer nu jagade oss. Bild efter bild knäpptes ute i gröngräset och precis som alla år sken solen förstås. Någon kom på idén att för varje kort som togs skulle en krona gå till gårdens verksamhet. Bra kollekt blev det alltså. 12:00 öppnades matsalsdörrarna och det vankades en fantastisk buffé. När vi hade ätit alldeles för mycket och för gott så blev det förstås efterrätt. Den fantastiska Kerstin avtackades för sin lägertid genom en chokladask och ett kort som alla konfirmander hade skrivit några vackra rader var på. Efter lunchen var det dags för det jobbigaste inslaget under dessa 21 dagar: Kramringen! Tårar, tårar, tårar och en o annan tår delades mellan kramarna. Hårt men sant kanske möts vi inte igen som grupp. Tur att det finns facebook och liknande.
Nu är gården nästan tom. Halva Värmland sitter dock i ett hörn, någons skor är glömda i annexet och resterna av en buffé dukas fram som middag. Det är tomt, men i hjärtat finns alla med alltid!
/André
