Dag 18 – Ett stjärnskott på doppbollsplanen

Tjaaa, Värmland här!
Onsdagen började med att alla steg upp i vanlig tid för att äta frukost. En vanlig förmiddag flöt på med lektioner som handlade om församling, vad en kyrka egentligen är och att komma hem. Det är lätt att va kristen här i Hemavan där det pratas om och man får uppleva Gud hela tiden, men vad händer när vi kommer hem?
Det blev ingen vandring efter lunch vilket va uppskattad av några lata konfirmander med trötta ben. Istället blev det att åka till Hemavans Nationalarena där det spelades fotboll och doppboll. Laget som förlorade förra fotbollsmatchen ville ha revansch. Sofia försökte sig på igelkotten som innebar att kura ihop sig på marken framför Klas, eftersom hon bara studsade tillbaka när hon försökte tacklas. Vi fick till ett riktigt bra passningsspel och många snygga mål som resulterade i att vi vann överlägset, igen! Men i doppboll blev det andra bullar, då var dom sura och Joel glänste med många snygga mål. Vi fick se oss besegrade.
Sen blev det full fart in i duscharna och middag. (Tack Kerstin för all den fantastiskt goda maten)
På lektionen såg vi en film som är så sorglig att de räcker att tänka på den för att gråta (iaf för mig). Vi såg Skicka vidare eller Pay it forward som är originaltiteln. Den handlar om en kille som kommer upp med en idé att om man gör tre stora tjänster för någon, nått som dom inte kan göra själva, och endast kräver att nästa person gör samma sak för nån annan så kommer världen bli lite mindre ”skitdålig”.
Några grinade, och jag som låg i Almas knä skapade en blöt tårfläck på hennes byxor, och andra satt och skrattade åt killen med konstig frissa.
När filmen va slut och alla hade grinat färdigt såg plötsligt jag och Annie att det både regnade och var solsken ute. Alltså perfekt väder att springa ut och sjunga och dansa i tyckte vi! Fast sen blev vi stoppade av den stenhårde André och fick inte komma in före vi bytt om.
Efter kvällsfikat hade vi som vanligt andakt och även där var de en del tårar. Alla börjar inse att det närmar sig slutet och att vi snart måste splittras.. Men nu är det bara att hålla humören uppe och göra det bästa av dagarna som är kvar så kan vi gråta floder när det väl är dags. Den dagen den sorgen typ.

P.S. Medan vi konfirmander sussar sött försöker ledarna sig på något vi ännu inte lyckats med…….

Kram //Alvina