Dag 22 – Konfirmationshögtid och El Grande kramkalas

Detta inlägg blev skrivet innan lördagens av någon konstig anledning.. menmen!

Söndag 19.30: Jag och Frida sitter nu på bussen mot Stockholm och det var sannerligen vemodigt att lämna Hemavan! Vi var nog alla väldigt trötta så dels är det skönt att få komma hem, men samtidigt tråkigt att lämna vackra Hemavan och ett fantastiskt gäng!

Söndagen började med vanlig väckning klockan åtta för alla utom tjejerna som skulle sminka sig i tretton timmar. Frukosten serverades som vanligt halv nio och redan klockan nio samlades vi för att läsa det allra sista kapitlet i Undercentralen. Efter det följde en kort repetition och uppsjungning innan det var dags att sätta på sig kåporna.

Taggade och något nervösa laddade vi inför gudstjänsten och 10.00 började slutet på det tre veckor långa lägret! Underbar dans av konfirmanderna till Chris Tomlin’s ”Our God” inledde det hela och det som följer vet ni ju om. Men en liten resumé:    Konfirmanderna sjöng fyra låtar i olika konstellationer, en grupp gjorde ett drama om en trasig vattenpump, alla klarade provet (läsa trosbekännelsen) och fick sina intyg. Vi ledare bad för dem, André predikade och det hela avslutades med att konfirmanderna sjöng ”Så länge jag lever” under uttågande och med hjälp av de församlade.
Vi lägerdeltagare fortsatte ut på baksidan och tätt bakom oss kom det gäng fotografer som skulle underhålla oss de kommande 45 minutrarna. De hängde ut genom fönstren och härjade överallt och tillsammans åstadkom de gruppfoton, hoppfoton, porträtt, ledarfoton med mera! (Vi sa ju 1kr per bild så det är bara att räkna och skicka pengarna till distriktet)

Under tiden hade kökspersonalen förberett världens festbuffé och när konfirmanderna bytt om och vi sjungit Glädjens Herre var det bara för oss att hugga in. Några utbrast då och då sorgset att detta var sista lunchen tillsammans och nog var det så och nog kändes det sorgligt! Alla åt sig mätta på allt från majskorn (Malkom) och dansande sparris, till köttbullar och prinskorv.
Efter den matigare delen av måltiden höll Knas-Klas ett tal och tackade ledarna och oss K2:or, och självklart jublade (=hoppa runt i små cirklar) vi över den tid vi haft tillsammans hela gänget.
Efter att efterrätten intagits gick vi ut för den vemodiga kramringen. Härligt att få kramas men tråkigt för att det var i stort sett det sista vi gjorde tillsammans. Många kramar utbyttes – vi gick minst tre varv plus ganska så mycket löst kramande. Även många tårar fälldes – ingen av oss ville lämna det fantastiska gänget! Vi kunde stått och kramats hur länge som helst men till slut var vi tvungna att gå till våra rum för att packa ner det liv vi levt de närmsta tre veckorna samt städa rummen så att allt såg snyggt ut. Allt eftersom folk blev klara började parkeringen tömmas och en efter en lämnade Hemavan för sin färd hemåt.

Jag och Frida lämnade gården kvart i fem och kvar då var Sofia, Annie och André som alla ska stanna minst en natt till. Nu sitter vi som sagt på en buss som ska ta oss hela vägen till Stockholm. Vi båda tycker att det har varit ett helt fantastiskt läger! Ni konfirmander har varit ett otroligt härligt gäng som imponerat på oss många gånger. Tillsammans med oss K2:or och storledarna har vi definitivt haft årets bästa fjällkonfaläger!

Tack för de här tre veckorna och ta nu hand om er alla! Jag och Frida önskar er en fortsatt bra sommar och Guds rikaste välsignelser till er alla!’

Over and out.
Sverker Rundqvist och Frida Hägglund